30 år med hiv i San Francisco: Barebacking i dödsskuggans dal
Det har gått 30 år sedan aids uppmärksammades första gången, i en medicinsk rapport från den 5 juni 1981. Ingen annanstans i världen drabbades bögar så hårt av aids-epidemin som i San Francisco, som fortfarande lever i skuggan av det som hände på 1980-talet.
I sin avslutande artikel i serien om barebacking försöker Niclas Ericsson förstå hur San Francisco har kunnat bli en vallfärdsort för de som ägnar sig åt riskfyllt sex.
I sin avslutande artikel i serien om barebacking försöker Niclas Ericsson förstå hur San Francisco har kunnat bli en vallfärdsort för de som ägnar sig åt riskfyllt sex.
En kväll på en bar i San Francisco börjar jag prata med min vän Gabe Caswell om artiklarna om barebacking jag har jobbat med för Sentry och om hur jag gjorde en casting för barebackporrens gudfader Paul Morris (länkas). Ämnet väcker starka känslor.
- Killen jag dejtar har börjat sätta på barebackporr när vi har sex. Jag tror att han försöker säga att han vill ha sex utan kondom. Men jag tänder av bara av tanken på att utsätta mig för risker, förklarar Gabe.
Han har växt upp med en mor som är lesbisk och berättar om hur hon började ställa fram skålar med kondomer i hans rum långt innan han började ha sex. Hon ville vara säker på att budskapet skulle gå fram och att han skulle ha dem till hands. Hans barndom är full av minnen av hans morbror Steve - som också är homosexuell - och dennes vänner.
Gabe är född 1976, växte upp i Florida med mamman och hennes livskamrat. Men varje sommar brukade de åka till San Francisco för att hälsa på morbror Steve. Redan som liten pojke märkte Gabe hur vännerna såg sjukare ut för varje år, hur de blev allt färre varje sommar i takt med att aids skördade sina offer. Det har präglat honom för livet.
- Jag kan inte se barebackporr utan att tänka på alla dem som har dött, för mig finns det inget sexigt med det, säger Gabe.
Han berättar om hur hans morbror till slut helt drog sig undan gaylivet och blev en enstöring - och kanske överlevde aids-epoken på grund av det.
- Du borde prata med honom, säger Gabe och lovar att förmedla kontakt.
Inte någon annanstans har bögar drabbats så hårt
Det går ett par månader innan jag får en chans att prata med Stephen Gatlin, Gabes morbror. Under tiden har dokumentärfilmen "We were here" världspremiär på legendariska Castro Theatre i hjärtat av gaykvarteren i San Francisco. Det blir en laddad visning. Filmen berättar om hur aids drabbade staden på 1980-talet och en stor del av publiken har egna minnen av de första - och värsta - åren med hiv och aids. Inte många ögon är torra när eftertexterna rullar över duken.
Genom intervjuer med fem personer som var med när det hände - och som hörde till dem som överlevde - gestaltas historien om hur hiv först dök upp som en mystisk "bögcancer" och sedan snabbt eskalerade till en katastrof.
Inte någon annanstans i världen drabbades bögar så tidigt och så hårt som i San Francisco. I dag tror sig forskarna veta att hiv-viruset först kom till San Francisco 1976. Ett par år senare var förmodligen runt 10 procent av gaymännen i staden smittade och när det första hiv-testet kom 1985 var hela 50 procent av gruppen män som har sex med män hiv-positiva.
Skräcken spred sig snabbt. Allra mest lamslående var situationen de första åren, innan någon visste vad som höll på att hända, innan det fanns ett test och man visste hur man skyddade sig. Redan i slutet av 1970-talet hade enstaka bögar insjuknat oförklarligt i sjukdomar som normalt sett inte drabbade friska, unga män. Mest kända är kanske cancerformen Kaposis sarkom och en ovanlig form av lunginflammation.
En av intervjupersonerna i "We were here" beskriver 1981 som året när bögar på bred front i San Francisco förstod att något höll på att hända. Dels var så många drabbade av märkliga sjukdomar och hälsotillstånd att det inte längre gick att bortse ifrån. Och i juni samma år kom den första beskrivningen från en grupp läkare av ett "syndrom" bland homosexuella män.
Allt fler unga homosexuella män gick en ofta plågsam död till mötes - omgärdad av frågetecken. Det skedde givetvis inte bara i San Francisco. I filmen beskrivs hur killar som hade varit hälsan själv ett par månader tidigare plötsligt dök upp utmärglade och gick med kryckor.
Det skulle dröja till augusti 1982 innan begreppet aids myntades - aquired immune deficiency syndrome. Sedan ytterligare ett år innan hiv-viruset kunde isoleras. Teorin att det rörde sig om ett virus var bekräftad och bilden av hur det smittade - och hur man skyddade sig - började få tydligare konturer. Men först 1985 fanns alltså ett test tillgängligt för allmänheten.
När epidemin var som värst, år 1994, dog 1.592 gaymän av aids i San Francisco och under perioden fram till 1997 skördade aids 15.548 dödsoffer.
Bromsmedicinerna fick, efter åratal av experiment, sitt genombrott i slutet av 1990-talet. Många i San Francisco minns den dag år 1998 när den lokala gaytidningen Bay Area Reporter hade rubriken "Inga dödsannonser" över hela förstasidan. Under de värsta åren hade dödsannonserna tagit upp flera sidor varje vecka.
Katastrofen är en del av stadens identitet
När jag lämnar biografen tänker jag att David Weissmans film är en påminnelse om det självklara: Trots att det har gått 30 år lever San Francisco fortfarande i skuggan av aids. Katastrofen är en del av stadens identitet på samma sätt som 11 september-attacken är en del av New Yorks eller muren en del av Berlins. Det är logiskt att många känner som min vän Gabe Caswell - att osäker sex är något otänkbart och avtändande, som väcker tankar på alla som har dött. Men hur är det med de andra, som struntar i risker och medverkar i porrfilmer utan kondom? Dem som jag har berättat om i de tidigare delarna av min artikelserie? Ett citat ur "We were here" har bitit sig fast i mitt huvud. En av männen berättar om när han först kom till San Francisco på 1970-talet: "San Francisco var fullt av människor som hade galna drömmar - det var här jag kände mig hemma." Kanske säger det citatet något viktigt.
Easy come, easy go - drömmen om lycka
San Franciscos historia börjar på allvar med guldrushen på 1840-talet. Folk från hela världen strömmade till för att förverkliga en dröm om guld, rikedomar och lycka. Från att ha varit en liten håla med runt tusen invånare växte en stad på över 50 000 fram på några år. Men det var fortfarande vilda västern - med laglöshet, barer, horor och hårt arbete. Somliga hittade guld och blev rika som troll över en natt, byggde sig flotta hus för pengarna och skaffade sig extravaganta vanor. Andra hittade bara en "nugget", en liten guldklimp, som knappt räckte till mer än en helg i sus och dus. Lätt fånget, lätt förgånget - eller "easy come, easy go", som man säger i USA. Affärsmän av alla de slag drogs till den blomstrande staden som snart fick rykte om sig att vara flärdfull och bohemisk.
Nästa milstolpe i San Franciscos historia är jordbävningen och den stora branden som ödelade tre fjärdedelar av staden 1906. Plötsligt låg allt i ruiner. Easy come, easy go. Drömmen om lycka - och hotet om undergång. På något sätt präglar dessa saker stadens livsluft. Och hotet att staden än en gång ska läggas i ruiner av en jordbävning lever kvar. Enligt USA:s geologiska institut kommer en riktigt rejäl jordbävning sannolikt att inträffa i området inom 30 år. Men det hindrar inte att huspriserna i San Francisco är bland de högsta i USA. Att katastrofen väntar runt hörnet har på något sätt blivit normalitet, något alla vet om men ändå inte riktigt tar med i beräkningen.
Lyckoruset från guldrushen återupprepades på 1960-talet när San Francisco blev födelseplats för hippierörelsen. Unga människor vallfärdade hit för att dela visionen om "peace, love and understanding". För många kraschade den resan i knark och brottslighet. När glädjeruset lagt sig klev Hells Angels in på scenen och tog över droghandeln från hippie-killarna. Sekten kring massmördaren Charles Manson växte också fram som en del av hippierörelsen i San Francisco, 1967. Baksmällan var ett faktum, men kunde inte helt sudda ut glorian kring San Francisco som en plats där drömmar kan bli verklighet.
På 1990-talet var det Silicon Valley som stod för drömmarna och it-miljonärerna gjorde på nytt staden till ett eldorado. Kraschen kom när it-bubblan sprack år 2001. Bögarnas San Francisco följer samma mönster. På 1970-talet var staden ett gayparadis. Sedan kom aids och den sexuella frihetens huvudstad började istället likna en kyrkogård.
70-talets guldålder - och mordet på Harvey Milk
För Stephen Gatlin, min vän Gabes morbror, började resan till San Francisco 1977. Han bodde i Florida och arbetade åt delstatsregeringen när Anita Bryant drog igång en kampanj mot homosexuellas rättigheter. En lag som skyddade homosexuella mot att diskrimineras revs upp, en annan lag infördes som förbjöd homosexuella att adoptera barn.
Stephen och hans vänner kände hur snaran drogs åt runt halsen - och de bestämde sig för att dra västerut. San Francisco hade rykte om att vara en frizon där homosexuella fick leva som de ville, utan förtryck. De hittade ett hus i Oakland, strax utanför centrala San Francisco, och flyttade in tillsammans.
- Vi var unga, jag var 26 år och hade utbildning och erfarenhet så jag tänkte att jag skulle klara mig bra, säger Stephen.
1970-talet var ett slags guldålder i Castro, gaykvarteren i San Francisco. Även om Stephen bara upplevde de sista åren av den epoken så var det en häftig upplevelse, energin, de sexuella mötena, alla aktiviteter av olika slag som pågick. Många hade flyttat hit från andra delar av USA, precis som Stephen och hans vänner, för att frigöra sig från de inskränkta, moralkonservativa värderingar som präglade landet. De hann precis uppleva en ny och fantastisk frihet - en dröm som blev verklighet - innan de första orosmolnen dök upp på himlen.
Inom ett år efter flytten blev Harvey Milk skjuten till döds. Milk var en lokal politiker och förgrundsgestalt inom gayrörelsen. Hans död var en stor förlust för gaysamhället - samtidigt blev den ett styrkebevis. Ett mäktigt fackeltåg samlade runt 30.000 personer samma kväll som dödsbudet kom. När Harvey Milks mördare fick en osedvanligt mild dom ett halvår senare startade ett våldsamt upplopp. Över 3000 personer, mestadels homosexuella män, löpte amok och satte polisbilar i brand. Stephen Gatlin var där när det hände, deltog i fackeltåget och var ute på gatorna när upploppet rasade.
- Polisen började behandla oss bögar med större respekt efter det. Och en av de svarta killarna i mitt bostadsområde kom fram till mig på gatan och sa "Jag har alltid tänkt att ni bögar bara är fjollor, men nu har ni visat att ni har stake".
Stephen skrattar åt minnet. San Franciscos bögar hade satt sig i respekt och visat att de var en kraft att räkna med. Samtidigt kan man i historisk belysning se år 1979 som en vändpunkt. Hiv-viruset fanns redan i San Francisco och var på väg att spridas till allt fler.
Någon gång kring 1980-1981 blev Stephen Gatlin för första gången medveten om att någon blev sjuk på ett oroväckande sätt. Det var en kille i Stephens löparklubb som gick bort, plötsligt och smått oförklarligt. Sedan dröjde det inte länge innan det började talas om nedsatt immunförsvar hos vissa homosexuella män, ett syndrom som från början kallades Grid - Gay related immune deficiency. En medicinsk rapport publicerades den 5 juni 1981 och i juli tog New York Times in en artikel om upptäckten.
- Det var en snöbollseffekt, det bara växte. Mina vänner började få det, killen i möbelaffären fick det, min frisör - plötsligt var det som att alla hade det.
Vid den tiden, kring 1981, visste man ännu inte vad som låg bakom aids och inte heller med säkerhet hur man smittades. Men det fanns teorier om att det rörde sig om ett sexuellt överförbart virus. Redan från början fanns det två diametralt olika förhållningssätt till vad som höll på att hända. Många var väldigt defensiva när det talades om bögars livsstil som en orsak till aids. Och när de stängde saunorna i San Francisco såg de det som en ny form av diskriminering.
- Det fanns de som sa: Jag tänker inte ändra på mina sexvanor eller hur många jag har sex med, jag kom hit för att leva i frihet och det tänker jag göra också, förklarar Stephen.
Sexuell frihet var för vissa ett val med politiska förtecken. För andra handlade det om droger.
- De var inte ansvarsfulla personer helt enkelt, de drack för mycket, tog massa droger. De kom hit för att knulla och suga kuk och det tänkte de göra oavsett konsekvenserna. Om de var rädda för att smittas så kunde de alltid ta ett till piller och inte känna av rädslan längre.
Andra tog varningarna på allvar och försökte leva monogamt, hålla sig till en partner. Och så fanns det de som bestämde sig för att avstå från sex med män - bisexuella killar som istället valde att ha sex enbart med kvinnor. Stephen valde att dra sig undan från gayvärlden, både socialt och sexuellt. Han säger aldrig rakt ut att han levde i celibat, men låter förstå att han försökte avhålla sig så långt det var möjligt.
- Jag var livrädd, jag slutade helt med analsex. Det verkade uppenbart att det fanns ett samband mellan det och smittspridningen.
Det dröjde ända till 1986 innan han vågade gå och testa sig - och fick veta att han var hiv-negativ. Vid det laget visste man mer om smittvägar, men Stephen valde själv en väldigt försiktig livsstil. Det handlade inte bara om att undvika att bli smittad med hiv, utan lika mycket om att inte orka med att leva i en miljö som präglades av så mycket lidande och död.
- Det var som ett krigstillstånd, det bara pågick. Folk dog och man kunde inte göra något för att hjälpa dem.
Stephen blev mer och mer tillbakadragen, slutade att umgås med andra homosexuella förutom ett fåtal gamla vänner, slutade att delta i föreningslivet och flyttade ut till en förort. I dag kan han konstatera att kanske 80 procent av hans vänner har gått bort genom åren. Han firar fortfarande vissa vänners födelsedagar, i tysthet för sig själv. Tårarna kommer när han talar om alla som försvunnit. Även en överlevare har betalat ett högt pris. Rädslan för aids och avhållsamheten har också haft sina konsekvenser. Det har varit svårt att utveckla kärleksrelationer, säger han med sorg i rösten.
- När man inte vet vem som kommer att överleva. Att engagera sig i någon och inte veta vart det kommer att leda.
Men till skillnad från många i hans generation känner han sig inte bitter. Det finns de som ser aids som en skada som på något sätt har tillfogats dem av en yttre kraft, men Stephen ser det inte så.
- Jag ser det som en naturkatastrof, en jordbävning, även om det gick mycket långsammare än så. Det finns ingen att skylla på.
Aids - en jordbävning
Aids - en jordbävning. Liknelsen faller sig naturlig i San Francisco. Människor kommer hit, har gjort så sedan 1800-talet, för att förverkliga en dröm, hitta en guldklimp eller bara ett guldkorn. Men det måste gå undan, för undergången, jordbävningen, kan vänta runt hörnet. Drogerna hjälper dig att hålla dig vaken - det finns ju ingen tid att förlora. De hjälper dig att glömma rädslan och sträcka dig den där sista millimetern för att nå fram till drömmen. Åtminstone tror du det. Plötsligt upptäcker du att du är hiv-positiv - och det finns ännu mindre att vara rädd för. Festen kan fortsätta.
Gayscenen i San Francisco fylls hela tiden på med nya, unga killar. Många av dem kommer hit för att leva ut sin homosexualitet på ett sätt som inte var möjligt där de växte upp. En nybliven bekant heter Jorge och är 21 år. Han var bara 17 när han flydde hit undan homoförtrycket i ett litet latinamerikanskt land och visste inte mycket mer om livet än att han gillade killar. Inom ett år var han hiv-positiv.
Andra, som porrfilmsstjärnan Sage Daniels (länkas), flyttar hit just för att de är hiv-positiva och söker en miljö där de slipper fördomar och diskriminering, där det finns en hel subkultur som går ut på att glömma hiv och strunta i kondomer.
En del hinner hoppa av tåget innan det är för sent. John - en annan bekant - kom hit när han var 20 år. Han har inte hunnit fylla 30 men har redan dragit sig tillbaka från utelivet. Han är nykter missbrukare, som många andra gaykillar i San Francisco, och går på AA-möten varje vecka sedan fyra år tillbaka. Men han klarade sig åtminstone från att smittas med hiv under sina år som alkoholist och blandmissbrukare. Rena turen, säger han själv. Många flyttar härifrån, kanske ett par drömmar fattigare. En dag när jag som vanligt handlar mat på Safeways, en matvarukedja, reagerar mannen i kassan på mitt namn när jag sträcker fram kreditkortet.
- Är du svensk? frågar han på något slags bruten svenska.
Det visar sig att han är norrman, från Stavanger. Han är pratsam så där som många är i Kalifornien och inom loppet av ett par minuter har jag fått höra hans livs historia i sammandrag. Han har bott i San Francisco nästan hela sitt vuxna liv, så länge att hans brytning när han försöker tala svenska är mer amerikansk än norsk. Jag uppskattar att han är någonstans i 50-årsåldern. Men nu ska han flytta hem säger han. Han har fått nog av begravningar, efter att ha varit på 53 stycken.
- Det är inte något roligt här längre, nu när alla mina vänner är döda, säger han med sin käcka norska brytning och ett sorgset leende.
Livet i San Francisco går vidare. För många är det kanske fortfarande en drömmarnas stad. Men det är inte någon plats för känsliga själar - och det finns ingen att skylla på när jordbävningen kommer.
Niclas Ericsson
HÄR ÄR NICLAS ERICSSONS ALLA REPORTAGE FRÅN BAREBACKPORRENS SAN FRANSISCO:
Bareback Mountain – så började flirten med det förbjudna
Bareback Sweden – Så mycket knullar vi utan kondom
Barebacking – tre killar som väljer det osäkra
Tolv myter om barebacking
Barebacking: Poker med hög insats eller rysk roulette
Paul Morris – möte med barebackporrens chefsideolog
Sage Daniels – på insidan av Barebackporren
Rätten att slippa hiv när man gör porrfilm
Drogerna som håller barebackcirkusen i gång
30 år med hiv i San Francisco: Barebeacking i dödsskuggans dal
- Killen jag dejtar har börjat sätta på barebackporr när vi har sex. Jag tror att han försöker säga att han vill ha sex utan kondom. Men jag tänder av bara av tanken på att utsätta mig för risker, förklarar Gabe.
Han har växt upp med en mor som är lesbisk och berättar om hur hon började ställa fram skålar med kondomer i hans rum långt innan han började ha sex. Hon ville vara säker på att budskapet skulle gå fram och att han skulle ha dem till hands. Hans barndom är full av minnen av hans morbror Steve - som också är homosexuell - och dennes vänner.
Gabe är född 1976, växte upp i Florida med mamman och hennes livskamrat. Men varje sommar brukade de åka till San Francisco för att hälsa på morbror Steve. Redan som liten pojke märkte Gabe hur vännerna såg sjukare ut för varje år, hur de blev allt färre varje sommar i takt med att aids skördade sina offer. Det har präglat honom för livet.
- Jag kan inte se barebackporr utan att tänka på alla dem som har dött, för mig finns det inget sexigt med det, säger Gabe.
Han berättar om hur hans morbror till slut helt drog sig undan gaylivet och blev en enstöring - och kanske överlevde aids-epoken på grund av det.
- Du borde prata med honom, säger Gabe och lovar att förmedla kontakt.
Inte någon annanstans har bögar drabbats så hårt
Det går ett par månader innan jag får en chans att prata med Stephen Gatlin, Gabes morbror. Under tiden har dokumentärfilmen "We were here" världspremiär på legendariska Castro Theatre i hjärtat av gaykvarteren i San Francisco. Det blir en laddad visning. Filmen berättar om hur aids drabbade staden på 1980-talet och en stor del av publiken har egna minnen av de första - och värsta - åren med hiv och aids. Inte många ögon är torra när eftertexterna rullar över duken.
Genom intervjuer med fem personer som var med när det hände - och som hörde till dem som överlevde - gestaltas historien om hur hiv först dök upp som en mystisk "bögcancer" och sedan snabbt eskalerade till en katastrof.
Inte någon annanstans i världen drabbades bögar så tidigt och så hårt som i San Francisco. I dag tror sig forskarna veta att hiv-viruset först kom till San Francisco 1976. Ett par år senare var förmodligen runt 10 procent av gaymännen i staden smittade och när det första hiv-testet kom 1985 var hela 50 procent av gruppen män som har sex med män hiv-positiva.
Skräcken spred sig snabbt. Allra mest lamslående var situationen de första åren, innan någon visste vad som höll på att hända, innan det fanns ett test och man visste hur man skyddade sig. Redan i slutet av 1970-talet hade enstaka bögar insjuknat oförklarligt i sjukdomar som normalt sett inte drabbade friska, unga män. Mest kända är kanske cancerformen Kaposis sarkom och en ovanlig form av lunginflammation.
En av intervjupersonerna i "We were here" beskriver 1981 som året när bögar på bred front i San Francisco förstod att något höll på att hända. Dels var så många drabbade av märkliga sjukdomar och hälsotillstånd att det inte längre gick att bortse ifrån. Och i juni samma år kom den första beskrivningen från en grupp läkare av ett "syndrom" bland homosexuella män.
Allt fler unga homosexuella män gick en ofta plågsam död till mötes - omgärdad av frågetecken. Det skedde givetvis inte bara i San Francisco. I filmen beskrivs hur killar som hade varit hälsan själv ett par månader tidigare plötsligt dök upp utmärglade och gick med kryckor.
Det skulle dröja till augusti 1982 innan begreppet aids myntades - aquired immune deficiency syndrome. Sedan ytterligare ett år innan hiv-viruset kunde isoleras. Teorin att det rörde sig om ett virus var bekräftad och bilden av hur det smittade - och hur man skyddade sig - började få tydligare konturer. Men först 1985 fanns alltså ett test tillgängligt för allmänheten.
När epidemin var som värst, år 1994, dog 1.592 gaymän av aids i San Francisco och under perioden fram till 1997 skördade aids 15.548 dödsoffer.
Bromsmedicinerna fick, efter åratal av experiment, sitt genombrott i slutet av 1990-talet. Många i San Francisco minns den dag år 1998 när den lokala gaytidningen Bay Area Reporter hade rubriken "Inga dödsannonser" över hela förstasidan. Under de värsta åren hade dödsannonserna tagit upp flera sidor varje vecka.
Katastrofen är en del av stadens identitet
När jag lämnar biografen tänker jag att David Weissmans film är en påminnelse om det självklara: Trots att det har gått 30 år lever San Francisco fortfarande i skuggan av aids. Katastrofen är en del av stadens identitet på samma sätt som 11 september-attacken är en del av New Yorks eller muren en del av Berlins. Det är logiskt att många känner som min vän Gabe Caswell - att osäker sex är något otänkbart och avtändande, som väcker tankar på alla som har dött. Men hur är det med de andra, som struntar i risker och medverkar i porrfilmer utan kondom? Dem som jag har berättat om i de tidigare delarna av min artikelserie? Ett citat ur "We were here" har bitit sig fast i mitt huvud. En av männen berättar om när han först kom till San Francisco på 1970-talet: "San Francisco var fullt av människor som hade galna drömmar - det var här jag kände mig hemma." Kanske säger det citatet något viktigt.
Easy come, easy go - drömmen om lycka
San Franciscos historia börjar på allvar med guldrushen på 1840-talet. Folk från hela världen strömmade till för att förverkliga en dröm om guld, rikedomar och lycka. Från att ha varit en liten håla med runt tusen invånare växte en stad på över 50 000 fram på några år. Men det var fortfarande vilda västern - med laglöshet, barer, horor och hårt arbete. Somliga hittade guld och blev rika som troll över en natt, byggde sig flotta hus för pengarna och skaffade sig extravaganta vanor. Andra hittade bara en "nugget", en liten guldklimp, som knappt räckte till mer än en helg i sus och dus. Lätt fånget, lätt förgånget - eller "easy come, easy go", som man säger i USA. Affärsmän av alla de slag drogs till den blomstrande staden som snart fick rykte om sig att vara flärdfull och bohemisk.
Nästa milstolpe i San Franciscos historia är jordbävningen och den stora branden som ödelade tre fjärdedelar av staden 1906. Plötsligt låg allt i ruiner. Easy come, easy go. Drömmen om lycka - och hotet om undergång. På något sätt präglar dessa saker stadens livsluft. Och hotet att staden än en gång ska läggas i ruiner av en jordbävning lever kvar. Enligt USA:s geologiska institut kommer en riktigt rejäl jordbävning sannolikt att inträffa i området inom 30 år. Men det hindrar inte att huspriserna i San Francisco är bland de högsta i USA. Att katastrofen väntar runt hörnet har på något sätt blivit normalitet, något alla vet om men ändå inte riktigt tar med i beräkningen.
Lyckoruset från guldrushen återupprepades på 1960-talet när San Francisco blev födelseplats för hippierörelsen. Unga människor vallfärdade hit för att dela visionen om "peace, love and understanding". För många kraschade den resan i knark och brottslighet. När glädjeruset lagt sig klev Hells Angels in på scenen och tog över droghandeln från hippie-killarna. Sekten kring massmördaren Charles Manson växte också fram som en del av hippierörelsen i San Francisco, 1967. Baksmällan var ett faktum, men kunde inte helt sudda ut glorian kring San Francisco som en plats där drömmar kan bli verklighet.
På 1990-talet var det Silicon Valley som stod för drömmarna och it-miljonärerna gjorde på nytt staden till ett eldorado. Kraschen kom när it-bubblan sprack år 2001. Bögarnas San Francisco följer samma mönster. På 1970-talet var staden ett gayparadis. Sedan kom aids och den sexuella frihetens huvudstad började istället likna en kyrkogård.
70-talets guldålder - och mordet på Harvey Milk
För Stephen Gatlin, min vän Gabes morbror, började resan till San Francisco 1977. Han bodde i Florida och arbetade åt delstatsregeringen när Anita Bryant drog igång en kampanj mot homosexuellas rättigheter. En lag som skyddade homosexuella mot att diskrimineras revs upp, en annan lag infördes som förbjöd homosexuella att adoptera barn.
Stephen och hans vänner kände hur snaran drogs åt runt halsen - och de bestämde sig för att dra västerut. San Francisco hade rykte om att vara en frizon där homosexuella fick leva som de ville, utan förtryck. De hittade ett hus i Oakland, strax utanför centrala San Francisco, och flyttade in tillsammans.
- Vi var unga, jag var 26 år och hade utbildning och erfarenhet så jag tänkte att jag skulle klara mig bra, säger Stephen.
1970-talet var ett slags guldålder i Castro, gaykvarteren i San Francisco. Även om Stephen bara upplevde de sista åren av den epoken så var det en häftig upplevelse, energin, de sexuella mötena, alla aktiviteter av olika slag som pågick. Många hade flyttat hit från andra delar av USA, precis som Stephen och hans vänner, för att frigöra sig från de inskränkta, moralkonservativa värderingar som präglade landet. De hann precis uppleva en ny och fantastisk frihet - en dröm som blev verklighet - innan de första orosmolnen dök upp på himlen.
Inom ett år efter flytten blev Harvey Milk skjuten till döds. Milk var en lokal politiker och förgrundsgestalt inom gayrörelsen. Hans död var en stor förlust för gaysamhället - samtidigt blev den ett styrkebevis. Ett mäktigt fackeltåg samlade runt 30.000 personer samma kväll som dödsbudet kom. När Harvey Milks mördare fick en osedvanligt mild dom ett halvår senare startade ett våldsamt upplopp. Över 3000 personer, mestadels homosexuella män, löpte amok och satte polisbilar i brand. Stephen Gatlin var där när det hände, deltog i fackeltåget och var ute på gatorna när upploppet rasade.
- Polisen började behandla oss bögar med större respekt efter det. Och en av de svarta killarna i mitt bostadsområde kom fram till mig på gatan och sa "Jag har alltid tänkt att ni bögar bara är fjollor, men nu har ni visat att ni har stake".
Stephen skrattar åt minnet. San Franciscos bögar hade satt sig i respekt och visat att de var en kraft att räkna med. Samtidigt kan man i historisk belysning se år 1979 som en vändpunkt. Hiv-viruset fanns redan i San Francisco och var på väg att spridas till allt fler.
Någon gång kring 1980-1981 blev Stephen Gatlin för första gången medveten om att någon blev sjuk på ett oroväckande sätt. Det var en kille i Stephens löparklubb som gick bort, plötsligt och smått oförklarligt. Sedan dröjde det inte länge innan det började talas om nedsatt immunförsvar hos vissa homosexuella män, ett syndrom som från början kallades Grid - Gay related immune deficiency. En medicinsk rapport publicerades den 5 juni 1981 och i juli tog New York Times in en artikel om upptäckten.
- Det var en snöbollseffekt, det bara växte. Mina vänner började få det, killen i möbelaffären fick det, min frisör - plötsligt var det som att alla hade det.
Vid den tiden, kring 1981, visste man ännu inte vad som låg bakom aids och inte heller med säkerhet hur man smittades. Men det fanns teorier om att det rörde sig om ett sexuellt överförbart virus. Redan från början fanns det två diametralt olika förhållningssätt till vad som höll på att hända. Många var väldigt defensiva när det talades om bögars livsstil som en orsak till aids. Och när de stängde saunorna i San Francisco såg de det som en ny form av diskriminering.
- Det fanns de som sa: Jag tänker inte ändra på mina sexvanor eller hur många jag har sex med, jag kom hit för att leva i frihet och det tänker jag göra också, förklarar Stephen.
Sexuell frihet var för vissa ett val med politiska förtecken. För andra handlade det om droger.
- De var inte ansvarsfulla personer helt enkelt, de drack för mycket, tog massa droger. De kom hit för att knulla och suga kuk och det tänkte de göra oavsett konsekvenserna. Om de var rädda för att smittas så kunde de alltid ta ett till piller och inte känna av rädslan längre.
Andra tog varningarna på allvar och försökte leva monogamt, hålla sig till en partner. Och så fanns det de som bestämde sig för att avstå från sex med män - bisexuella killar som istället valde att ha sex enbart med kvinnor. Stephen valde att dra sig undan från gayvärlden, både socialt och sexuellt. Han säger aldrig rakt ut att han levde i celibat, men låter förstå att han försökte avhålla sig så långt det var möjligt.
- Jag var livrädd, jag slutade helt med analsex. Det verkade uppenbart att det fanns ett samband mellan det och smittspridningen.
Det dröjde ända till 1986 innan han vågade gå och testa sig - och fick veta att han var hiv-negativ. Vid det laget visste man mer om smittvägar, men Stephen valde själv en väldigt försiktig livsstil. Det handlade inte bara om att undvika att bli smittad med hiv, utan lika mycket om att inte orka med att leva i en miljö som präglades av så mycket lidande och död.
- Det var som ett krigstillstånd, det bara pågick. Folk dog och man kunde inte göra något för att hjälpa dem.
Stephen blev mer och mer tillbakadragen, slutade att umgås med andra homosexuella förutom ett fåtal gamla vänner, slutade att delta i föreningslivet och flyttade ut till en förort. I dag kan han konstatera att kanske 80 procent av hans vänner har gått bort genom åren. Han firar fortfarande vissa vänners födelsedagar, i tysthet för sig själv. Tårarna kommer när han talar om alla som försvunnit. Även en överlevare har betalat ett högt pris. Rädslan för aids och avhållsamheten har också haft sina konsekvenser. Det har varit svårt att utveckla kärleksrelationer, säger han med sorg i rösten.
- När man inte vet vem som kommer att överleva. Att engagera sig i någon och inte veta vart det kommer att leda.
Men till skillnad från många i hans generation känner han sig inte bitter. Det finns de som ser aids som en skada som på något sätt har tillfogats dem av en yttre kraft, men Stephen ser det inte så.
- Jag ser det som en naturkatastrof, en jordbävning, även om det gick mycket långsammare än så. Det finns ingen att skylla på.
Aids - en jordbävning
Aids - en jordbävning. Liknelsen faller sig naturlig i San Francisco. Människor kommer hit, har gjort så sedan 1800-talet, för att förverkliga en dröm, hitta en guldklimp eller bara ett guldkorn. Men det måste gå undan, för undergången, jordbävningen, kan vänta runt hörnet. Drogerna hjälper dig att hålla dig vaken - det finns ju ingen tid att förlora. De hjälper dig att glömma rädslan och sträcka dig den där sista millimetern för att nå fram till drömmen. Åtminstone tror du det. Plötsligt upptäcker du att du är hiv-positiv - och det finns ännu mindre att vara rädd för. Festen kan fortsätta.
Gayscenen i San Francisco fylls hela tiden på med nya, unga killar. Många av dem kommer hit för att leva ut sin homosexualitet på ett sätt som inte var möjligt där de växte upp. En nybliven bekant heter Jorge och är 21 år. Han var bara 17 när han flydde hit undan homoförtrycket i ett litet latinamerikanskt land och visste inte mycket mer om livet än att han gillade killar. Inom ett år var han hiv-positiv.
Andra, som porrfilmsstjärnan Sage Daniels (länkas), flyttar hit just för att de är hiv-positiva och söker en miljö där de slipper fördomar och diskriminering, där det finns en hel subkultur som går ut på att glömma hiv och strunta i kondomer.
En del hinner hoppa av tåget innan det är för sent. John - en annan bekant - kom hit när han var 20 år. Han har inte hunnit fylla 30 men har redan dragit sig tillbaka från utelivet. Han är nykter missbrukare, som många andra gaykillar i San Francisco, och går på AA-möten varje vecka sedan fyra år tillbaka. Men han klarade sig åtminstone från att smittas med hiv under sina år som alkoholist och blandmissbrukare. Rena turen, säger han själv. Många flyttar härifrån, kanske ett par drömmar fattigare. En dag när jag som vanligt handlar mat på Safeways, en matvarukedja, reagerar mannen i kassan på mitt namn när jag sträcker fram kreditkortet.
- Är du svensk? frågar han på något slags bruten svenska.
Det visar sig att han är norrman, från Stavanger. Han är pratsam så där som många är i Kalifornien och inom loppet av ett par minuter har jag fått höra hans livs historia i sammandrag. Han har bott i San Francisco nästan hela sitt vuxna liv, så länge att hans brytning när han försöker tala svenska är mer amerikansk än norsk. Jag uppskattar att han är någonstans i 50-årsåldern. Men nu ska han flytta hem säger han. Han har fått nog av begravningar, efter att ha varit på 53 stycken.
- Det är inte något roligt här längre, nu när alla mina vänner är döda, säger han med sin käcka norska brytning och ett sorgset leende.
Livet i San Francisco går vidare. För många är det kanske fortfarande en drömmarnas stad. Men det är inte någon plats för känsliga själar - och det finns ingen att skylla på när jordbävningen kommer.
Niclas Ericsson
HÄR ÄR NICLAS ERICSSONS ALLA REPORTAGE FRÅN BAREBACKPORRENS SAN FRANSISCO:
Bareback Mountain – så började flirten med det förbjudna
Bareback Sweden – Så mycket knullar vi utan kondom
Barebacking – tre killar som väljer det osäkra
Tolv myter om barebacking
Barebacking: Poker med hög insats eller rysk roulette
Paul Morris – möte med barebackporrens chefsideolog
Sage Daniels – på insidan av Barebackporren
Rätten att slippa hiv när man gör porrfilm
Drogerna som håller barebackcirkusen i gång
30 år med hiv i San Francisco: Barebeacking i dödsskuggans dal
[2011-07-04]
