Att veta hur man ska agera när man tror att någon utsätter andra för risken att smittas av hiv är inte helt lätt. Det finns lagar som säger en sak. Men moralen, känslorna - och kompisarna - kanske säger något annat.
Tänk om man inte gör något och det slutar med att någon blir smittad? Å andra sidan - vem vill vara en tjallare?

- Jag känner att det är lite hiv-polis att reagera på det sättet som i läsarbrevet, säger Peter, 37, som själv är hivpositiv sedan över tio år.

Jonas, 24, en singelkille i Stockholm, som ofta är ute på klubbar och barer, tycker att det gör stor skillnad hur det sexuella mötet går till. Under vissa omständigheter skulle han kunna tänka sig att anmäla.
- Ja, om människan hade ljugit och sagt att han var frisk och propsat på att köra utan gummi.
Men om det vore en kille som Jonas hade börjat dejta och haft skyddat sex med, som efter ett tag berättar att han är hivpositiv skulle Jonas inte bli mer än "irriterad". Och i vissa fall skulle hans inställning vara helt annorlunda.
- Om det var ett halvanonymt nätknull skulle jag få skylla mig själv om jag inte frågade först.
Så olika kan en och samma person se på hur allvarligt det är att någon inte informerar om sin hivstatus. Från polisanmälan till att man får skylla sig själv - omständigheterna avgör.

Vad lagen säger

Den svenska smittskyddslagen är helt entydig och tar inte hänsyn till hur det sexuella mötet går till.

- Enligt lagen måste man använda skydd och man måste informera en sexpartner, säger Peter Gröön, som är jurist vid Smittskydd Stockholm.
Det är den hivpositiva personens behandlande läkare som ger sin patient förhållningsregler, som patienten är skyldig att följa. I varje län finns också en smittskyddläkare som har det övergripande ansvaret. Det är till smittskyddsläkaren man bör vända sig om man tror att någon utsätter andra för smittorisker.
- Smittskyddsläkaren har ett ansvar att utreda. Finner smittskyddsläkaren tydliga tecken på att det pågår en smittspridning kan han kalla den här personen till samtal.
Man kan göra sin anmälan anonymt. Men den som anmäler kan aldrig få reda på vilka åtgärder smittskyddläkaren vidtar, eftersom de är sekretessbelagda, förklarar Peter Gröön.
Ett vanligt sätt för smittskyddsläkaren att agera - om det finns grunder för det - är att höra av sig till behandlande läkare som tar upp problemet i samtal med sin patient. Läkaren kan till exempel se till att personen får träffa en kurator. Känner man redan till vem personens läkare eller kurator är kan man vända sig direkt till någon av dem.
Om smittskyddsläkaren anser att det är nödvändigt kan han eller hon besluta om tvångsisolering av en person som sprider smitta. Det är dock mycket ovanligt.

Att veta eller att tro

Peter Gröön är noga med att förklara att det måste finnas något konkret att gå på för att smittskyddsläkaren ska agera.

- Smittskyddläkaren kan inte på hörsägen börja ringa privata aktörer och undra över någon viss person.
I klartext kommer smittskyddsläkaren troligen inte att ringa runt till dem som personen i vårt exempel har haft sex med och fråga om de har blivit informerade om hans eller hennes hivstatus och om de har använt kondom. Och exakt vad som har hänt bakom stängda dörrar vet förstås bara de som var med.

Om två personer hånglar och onanerar åt varandra så menar Peter Gröön att det förmodligen inte räknas som sex i lagens mening. Då behöver man heller inte informera om sin hivstatus.

- Praxis är att det ska röra sig om inträngande oral-, vaginal- eller analsex.
Utöver de krav som smittskyddslagen ställer så kan en person som utsätter någon för smittorisk dömas enligt brottsbalken. Har man smittat någon med hiv kan man dömas till upp till tio års fängelse för grov misshandel. Har man inte smittat personen kan man dömas för försök till grov misshandel.
Finns det några "förmildrande omständigheter" enligt lagen?
- Om man har väldigt låga virusnivåer så borde man inte bli dömd för ett uppsåtsbrott utan då blir det ett oaktsamhetsbrott och skillnaden i straffskala är väldigt stor. Det handlar om ett par månaders fängelse istället för flera år.
Peter Gröön är tveksam till om någon som har gjort sitt bästa för att skydda sin partner och använt kondom skulle kunna dömas för misshandel.

Hiv är också politik

Smittskyddslagen är kontroversiell. Kritikerna menar att den lägger hela ansvaret för hiv hos den som är smittad.

Journalisten Anna-Maria Sörberg har skrivit boken Det sjuka om några av de människor som i medierna har framställts som "hiv-män" och även en "hiv-kvinna". Deras rättsfall har varit mycket uppmärksammade och de har dömts till fängelse för att ha utsatt andra för risker.

- Det är informationsplikten som är den kontroversiella punkten i lagen. Samtidigt är nog de flesta människor omedvetna om hur lagen ser ut vilket gör det svårt att problematisera den svenska hivpolitiken. Informationsplikten verkar ju helt rimlig, de flesta människor önskar säkert att få veta att någon är hivpositiv innan man har sex.
Men verkligheten är mer komplicerad än lagen, menar Anna-Maria Sörberg. Hon och många andra ifrågasätter om informationsplikten verkligen fungerar som det var tänkt. Många hivpositiva känner stor skuld och skam, i praktiken klarar inte alla att berätta. Samtidigt kan den som är hivnegativ luta sig tillbaka och tänka att hiv inte angår "vanliga människor": Att lagen ger de hivnegativa ett skydd.

Baltatzar Riesbeck, som är kurator vid RFSL-rådgivningen Skåne, träffar många som är hivnegativa eller är osäkra på sin hivstatus. De förlitar sig helt på smittskyddslagen, menar han.

- De säger rakt ut att de räknar med att om de träffar någon som är hivpositiv så berättar han. Det är en falsk trygghet att lita på att folk berättar.
Informationsplikten är unik för Sverige. I de flesta andra länder är den som är hivpositiv skyldig att använda kondom och skydda sin partner, men inte att informera.

- Lagen leder till att många svenskar håller det hemligt att de är hivpositiva. Den har skapat ett samhälle där andra homosexuella inte vill ta i en med tång om man berättar. Folk är rädda på ett annat sätt än i andra länder och det kan låta som om de tycker det är en rättighet att ha sex utan att behöva skydda sig, säger hivpositive Peter.
Baltatzar Riesbeck går ännu längre i sin kritik av smittskyddslagen.
- Smittskyddslagen uppmanar till spioneri, angiveri och rättsosäkerhet.
Med rättsosäkerhet syftar han på att en hivpositiv person kan bli utsatt för anklagelser som är svåra att fria sig från. Ord kanske står mot ord.

Trots den svenska smittskyddslagen har antalet nysmittade homosexuella män ökat på senare år. Om det är ett argument för eller emot lagen är naturligtvis en tolkningsfråga.
Men det är ett faktum att lagen fördömer den som testar sig, får ett hivbesked och sedan använder kondom - utan att informera om hiv. Den som struntar i att testa sig och knullar utan kondom begår däremot inget fel enligt lagen - hur många som än skulle råka smittas av hiv. Kanske gör den paradoxen att människor väljer att inte testa sig.

Tung fråga för hivpositiva

Många fördömer hivpositiva som har sex utan att berätta om sin status. Men för de hivpositiva kan viruset, samhällets attityder och plikten att informera vara ett tungt lass att bära. Smittskyddslagen gör att de i realiteten måste välja mellan att ljuga för alla - eller berätta för alla. Börjar man berätta för dem man har sex med är risken stor att ryktet snart är ute.
Baltatzar Riesbeck säger att han aldrig stött på någon som medvetet vill andra människor illa. Istället ligger andra saker bakom.

- Förnekelse, psykologiska faktorer. Någon som är nysmittad kan vara helt blockerad, för så reagerar vi när vi är i chock.
Alkohol är en annan faktor.
- Du kan vara hur klok som helst men är du så berusad så du knappt vet ditt personnummer blir det kanske inte av att du berättar. Och sedan får du ångest dagen efter.

Det är svårt att ge rekommendationer för hur man bör agera när man tror att någon utsätter andra för risker. En privatperson har aldrig någon skyldighet att anmäla någon, oavsett vad han eller hon vet eller får höra. Å andra sidan har alla rätt att ha sin egen uppfattning om vad som är rätt och fel.
Alla som Sentry har pratat med tycker att det är viktigt att den oroliga vännen försöker göra något. Antingen själv försöker prata med sin kompis en gång till eller på något sätt söker professionell hjälp.

- Man måste försöka fånga upp den här personen, men med stor empati, säger Anna-Maria Sörberg.

- Ta gärna hjälp av en utomstående, bor personen i södra Sverige får han eller hon gärna höra av sig till mig, säger kurator Baltatzar Riesbeck vid RFSL-rådgivningen Skåne (telefon 040-611 99 50).

Att anmäla kompisen till länets smittskyddsläkare är också en möjlighet. Men det är inte säkert att det ger det resultat som vännen tänker sig. Om smittskyddsläkaren inte har något konkret att gå på är det inte självklart att hon eller han agerar. Men det skulle också kunna leda till att personen skickas till en kurator som följer upp vad som ligger bakom beteendet.

Vad tycker du? Hur tycker du att frågeställaren ska agera? Hur skulle du vilja bli bemött som hivpositiv? Mejla till nicke@qx.se. Låt oss veta om du vill vara anonym.

Text: Niclas Ericsson
www.niclasericsson.se