Kim är polyamorös och lägger större ansvar på den som bär på hiv.

24 juni, 2015

Hivfrågan är på väg in i ett nytt skede, det är både experter, läkare och aktivister överens om. Anledningen är bland annat genomslaget av den nya forskning som visar att en person som går på fungerande behandling inte längre ska anses vara smittsam. Ett faktum som gör att både prevention och utmaningen med att få fler att testa sig nu hamnar i nytt fokus.

I ett par artiklar låter Sentry.nu några olika röster komma till tals om hur de ser på sex och relationer i en delvis ny tid och hur synen på hiv/aids präglat deras liv.

Kim kallar sig polyamorös och bisexuell. Han bor i en småstad i Sverige, gillar bdsm och är  den undergivna partnern i sexet. Han nätverkar mest via communityn på internet och tycker det är en form som fungerar bra. Dominanta kvinnor ger starkast fysisk och mental upplevelse men attraktionen till män är också stor även om det kan vara svårare att pricka in rätt man.

– Det är helt enkelt svårare att hitta bra män att ha sex med. Det är lite för mycket ”kille söker kille att tömma snabbt i” eller så skriver man att man söker någon att ”busa och ha skön sex med”. Sånt gillar inte jag, busar gör man med barn och hundar och skön sex kan ingen garantera.

– När kvinnor tar kontakt går det att svara med ett ”du passar mig”, medan en man oftare själv tar kontakt genom att skriva: ”jag är förträfflig, helt enkelt hur bra som helst, jag är den du söker”. Det är inte lika hett anser jag.  Män blir lite förutsägbara på det sättet. Om jag frågar: ”Är du sugen?” Är du kåt?” Blir svaret alltid ja, direkt. Det blir aldrig annorlunda. Men sex funkar inte riktigt så för min del.

– Den första killen jag hade sex med tog det säkert ett år av chattande innan jag bestämde möte med. Han var inte optimal, ville inte säga vad han hette och var livrädd för all form av smitta. Men det kändes ändå tryggt och dessutom var han vältränad i nivå med mig, det gillar jag.

”Ingen kvinna har lyckats skapa samma känsla”

– Jag sa till honom ”bara du använder kondom så är det lugnt”. Sexet var magiskt. Jag kände mig slampig. Han tryckte verkligen ner mig och som undergiven var det himlen, något jag lätt skulle göra igen. Ingen kvinna har lyckats skapa samma känsla av undergivenhet.

– Det är väldigt mycket själva känslan som driver mig, jag kallar det situationssexuell. Det är därför jag väljer så länge.

Kim har en hårddragen inställning till hiv där han anser att den som bär på sjukdomen har ett större, inte jämbördigt, ansvar än den som är hivnegativ.

– Sex är ingen rättighet, alla gör sina egna val. Jag gör mitt val och jag vill inte ha varken oral eller penetrerande sex med någon som är hivsmittad. Om man har hiv är det inte långsökt att tro att personen också har eller har haft någon annan sexuellt överförbar sjukdom, menar Kim.

”Många är ansvarslösa”

Kim anser att många är ansvarslösa eller egoistiska kopplat till sex, att det finns en laissez faire-inställning. För att undvika att bli överraskad har han lärt sig vissa ”knep” berättar han för att fråga ut människor och så mycket info som möjligt kring hur de praktiserar sex. Så långt är Kim en medveten person som gör sitt yttersta för att ett så säkert sexliv som möjligt. Men det stannar alltså inte där. Eftersom sex inte är någon rättighet anser Kim att man kopplat till detta har rätt kräva att den man väljer att ha sex med ska informera om huruvida hen bär på en sjukdom.

– Jag skulle aldrig ha oskyddad sex med en kille. Kollar du på läkemedelsbiverkningar för den som lever med hiv så handlar det om rätt stora uppoffringar som ligger framför en. Det är en livslång behandling och ständig och säkert komplicerad kontakt med sjukvården med höga samhällskostnader för läkemedel. Det är en av anledningarna till att jag anser att man har ett större ansvar när man har hiv. Man kan inte vara så egoistisk så man undanhåller det

Undersökningar visar att många som får hiv i Sverige får det av någon som inte känner till att hen bär på viruset. Det visar väl att det inte är undanhållande som är problemet snarare att människor behöver informera sig själva mer?

 – Jag förstår att det kan vara svårt att berätta, det kan ju dessutom sluta med att det inte blir något sex.  Jag är öppen med vad du får när du träffar mig och jag är speciell. Jag kräver samma av den andre personen. Men visst, det är ingen lätt fråga det här. Är du frisk eller när testade du dig senast är inte heller några lätta frågor att ställa. Man måste ställa sina frågor försiktigt istället för att bara fokusera direkt på hiv. Samtidigt upplever jag att hiv inte tas på allvar idag. Man försöker förminska och bagatellisera rädslan om sjukdomen.

 Du anser att det ska vara straffbart att inte berätta om sin status innan sex även om forskningen visar att man inte är smittsam vid fungerande behandling?

– Jag tycker absolut att det ska vara straffbart om man ljuger om sin status när någon frågar. Jag anser att man har blivit utsatt för ett brott om man blivit smittad av någon som inte varit ärlig. Det kan finnas fog för straff även om man inte blivit smittad. Om någon kört för fort på en väg ska ju inte en person komma undan bara för att det inte råkade finas någon annan ute på vägen. ”Det hände ju inget” håller inte som argument för ett handlande. Jag blir beklämd över om det här nu ska börja förändras.

Kim inser att det aldrig går att garantera något om man inte väljer att inte ha sex över huvud taget. Ingen vet hur vanligt hans resonemang är men det verkar både handla om en rädsla för sjukdomen samtidigt som han ger uttryck för att ha bra koll på risktänkande. För Kim är det här frågan om en attityd mer än något annat.

– Jag förstår det generella resonemanget om att alla bär på ett gemensamt ansvar. Om jag själv skulle bli hivsmittad kanske jag dessutom skulle ändra uppfattning, tycka annorlunda mot vad jag ger uttryck för idag. Allt beror på situationen.

Text: Anna-Maria Sörberg

 

Vad tycker du?

 

Vad tycker du? Har den nya forskningen om smittsamhet förändrat ditt sätt att se på hiv? Har du som lever med hiv svårt att släppa tanken på att riskera smitta din partner vid sex? Skriv till [email protected] Ange om du vill vara anonym.

 

Fakta/bakgrund

2011 kom den första riktigt stora vetenskapliga studien som genom fakta visar att risken för smittspridning vid fungerande hivbehandling är liten, kanske inte alls existerande. Studien räknas som ett stort vetenskapligt genombrott alla kategorier. Vilka konsekvenser den kommer att få är inte helt klart men att den kommer få konsekvenser kring både hur förhållningsreglerna är utformade vid fungerande behandling och hur smittskyddsläkare informerar sina patienter står klart.

För professorn i smittskydd Jan Albert som till vardags sitter på viruslabbet på Karolinska Institutet handlar en kursändring om att undersöka hur preventionen kan förbättras, hur fler människor kan nås med kunskap.

– Det allra viktigaste idag är att sträva efter en uppdaterad, nyanserad och verklighetsförankrad syn på hiv hos den stora allmänheten.

– Vi har ju bevis för att man nästintill inte är smittsam alls om man har en välfungerande behandling och då blir ju frågan att ställa sig varför man ska man informera om en risk som inte finns?  Smittskyddslagen är egentligen enbart en preventiv lag och inte straffande. Den syftar till att begränsa och hindra smittsamma sjukdomar från spridning. Jag tror att den så kallade informationsplikten kommer att bli mer av ett undantag i smittskyddslagen framöver, dvs plikten att informera en person om att man bär på hiv kommer endast att gälla den minoritet av patienter som vet om sin smitta men ändå inte har välinställd behandling.

– Det har kommit några riktlinjer kring hur smittskyddslagen borde tillämpas i enskilda fall och framförallt under en fungerande behandling. De finns att läsa på Socialstyrelsens hemsida. Behandlande läkare har fortsatt ansvar och frihet att bedöma hur smittsam en patient är vid olika tillfällen och hur den ska betraktas. Hur smittskyddslagen ska tillämpas på just mig i de här nya riktlinjerna fortsätter vara en bedömningsfråga. De förhållningsregler jag får ska vara tydligt kommunicerade utifrån riktlinjerna. Så länge inte behandlingen fungerar eller om en person inte går på behandlingen fortsätter allt vara som tidigare, att man ska informera osv. Men har man en fungerande behandling då är det inte tydligt uttalat längre vad man ska göra.