Sentry har träffat Alexander Erwik som är en känd person inom Regnbågssamhället. Alexander berättar för Sentry.nu om sin hiv-noja och om sitt förflutna med partydroger. Många kanske minns honom från när han var med i realtiyserien Baren som gick på TV3 och att han vann Mr Gay Sweden 2001. Idag driver han en event- och pr-byrå och driver även gayklubben MILQ sedan snart ett år tillsammans med två andra.
– Jag har en bakgrund inom media och har varit reporter på Aftonbladet-tv och TV3.se samt som chefredaktör på finest.se där jag jobbade i nästan 10 år. Jag har sex syskon och växte upp större delen av min barndom i Värmland, Charlottenberg. Min pappa bor kvar där med sin nya fru sedan 25 år. Min mamma bor i Norge, men vi har ingen kontakt idag.
Alexander beskriver sin uppväxt som ganska tuff, han var skilsmässobarn, Alexander flyttade ganska mycket.
– Jag var separerad från min pappa i många år och hade en styvfar som misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Tills slut hamnade jag i fosterhem som 14-åring i Värmland där jag bodde tills jag var 19 och flyttade till Stockholm.
Alexander har aldrig haft någon konflikt gällande sin sexualitet. Det har alltid varit självklart för honom. Alexander visste tidigt att han var gay.
– Jag hade en ganska queer period redan som 14–15-åring och var ganska fjollig. Då och då jag hade oskyldigt utanpå-kläderna-sex med en kille i min skola ibland. När jag var 17 år bestämde jag mig för att komma ut. Men det var ingen hemlighet för mina fosterföräldrar visste ju redan. Sedan kom jag ut för hela gymnasieskolan, syskon och mamma i samma veva. Jag var ivrig, det var aldrig någon fråga om jag var straight egentligen. Jag vet inte varför det tog så lång tid, men ingen vuxen hade någonsin något sånt samtal med mig. Så ingen hade frågat egentligen.
Alexander har dock haft en dålig syn på sig själv som människa under många år. Men det har aldrig handlat om min sexualitet.
– Det handlade om mitt generella ganska taskiga självförtroende. Orsaken till det är helt enkelt att jag inte fick den bekräftelse i min barndom varje människa behöver för att känna sig trygg i sig själv.
Alexander började med droger och partyknarkade i 15 år men blev ren från sitt missbruk 2019.
– Jag mår väldigt bra idag. I samband med min vård (gick via beroendemottagningen) så gjorde jag en utredning som visade att jag har borderline (emotionellt instabilt personlighetssyndrom). Det förklarade ganska mycket om min destruktivitet i många år, mitt missbruk och varför jag var så osäker som ung. Men jag mår bra idag och lever ett helt annat liv än 2019.
Under många år plågades Alexander av hiv-noja. Som 19-åring blev han ihop med en 10 år äldre kille som var hiv-positiv.
– Vår relation var inget bra, han mådde väldigt dåligt, vilket var förståeligt. Jag var för ung och som hiv-negativ kunde jag aldrig förstå hans situation. Det fanns inga bromsmediciner när vi blev ihop. Vår relation tog slut på grund av våld och destruktivitet som jag drogs in i. I över ett år trodde jag att jag var hiv-positiv, men vägrade gå och testa mig. Jag vågade inte helt enkelt. Idag lever jag under devisen att det är bättre att veta, än att gå runt och oroa sig. Plus att jag hade mycket psykisk ohälsa på den tiden. Så jag levde som om jag var positiv i ett år. Det innebar att jag var otroligt noga med kondom, men låg med många för att jag hade ångest.
Alexander träffade en ny kille som ville att de skulle testa sig innan de hade sex med varandra.
– Jag skrev ett manifest över mitt liv innan jag skulle få provsvar. Var jag negativ lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle oroa mig i onödan. Under vår relation så blev han tyvärr hiv-positiv. Vi hade haft oskyddat i vår relation så jag var helt säker på att jag också hade det. Men jag var negativ den gången också.
– De första tre åren i Stockholm handlade bara om hiv och ångest, och det utan att jag ens hade det. Det där gjorde någonting med mig, jag blev typ traumatiserad av det. I perioder och ända fram tills 2015 hade jag en otroligt laddad relation till att gå och testa mig. Jag gick periodvis runt med konstant ångest över hiv. Med tanke på att jag haft två kärleksrelationer med Hivpositiva så finns det ett rykte i stan om att jag är positiv. Det har stundtals varit svårt att leva med. Jag har fått frågan rakt ut på dejt så många gånger, ’jag har hört att du är positiv’. För 4 år sedan konfronterade jag en person jag känner som sagt just detta till en kille jag dejtade då. Jag gjorde ett test på Venhälsan, filmade och skickade provsvaret. Idag bryr jag mig faktiskt inte så mycket om vad andra tror. Jag vet att jag är negativ. Och om jag en dag inte skulle vara det längre, så finns det bra medicin och det är inte ’the end of the world’. Sedan jag slutade ta narkotika 2019 så har jag en sund sexualitet där jag tar ansvar för både mig själv och andra.
När Alexander var 19 år och trodde att han hade hiv så matchade det ganska bra med hans i övrigt ganska dåliga självbild.
-Jag tänkte ’ok, så det här var mitt liv’. Vilken värdelös människa jag är etc. Jag letade gärna tecken på att jag var en dålig människa. Då hade jag svårt att se något positivt med mig själv. Jag var väldigt dramatisk kring det då. Det fanns också mycket skämmande i gayvärlden kring positiva personer. Så det fanns en stor rädsla över att om jag någon gång fick det, så skulle jag leva ensam och inte kunna berätta för någon.
Idag säger Alexander att han inte är ett dugg dramatisk.
– Men jag slipper gärna och gör allt som står i min makt för att inte föra över något överhuvudtaget till någon annan. Och som den person jag är, som varit väldigt öppen, så skulle jag med säkerhet vara helt öppen med om jag var positiv. Jag tycker att det inte finns något att skämmas för egentligen.
Facundo Unia
Alexander föreläser på Pride House under Stockholm Pride om missbruk, chemsex och förändringsarbete.